VÄSBY LABS OCH DEN SVENSKA MODELLENS PROTOTYPSTAD

En personlig betraktelse över bakgrunden till och tillkomsten av Väsby Labs. När processen inleddes sa de stora aktörerna att den möjliga tillväxttakten var 50 bostadsrätter per år. Nu blir istället 1 600 bostäder resultatet av en process att bygga stad som prövade nya vägar.

2010 besökte jag Upplands Väsby för första gången sedan 1985. Visst hade jag som andra stockholmare passerat genom kommunen hundratals gånger med bil på E4:an mellan Stockholm och Arlanda – och gång efter annan noterat Lars Gullstedts amerikanska dröm i Infra city. Men jag hade inte registrerat så mycket mer. För om sanningen ska fram hade jag inte varit i Upplands Väsby på 25 år.

Så för att förstå min relation inte bara till Upplands Väsby utan till stads- och samhällsbyggnad över huvud taget måste jag återvända till den där dagen i Upplands Väsby 1985 – när jag parkerade bilen, följde folkströmmen på en lerig stig för att efter bara några minuter att stöta ihop med konstnären PO Ultvedt.

Jag hade träffat PO några gånger tidigare genom hans son Fredrik – och pratat om konst, städer och skidåkning ute i hans magnifika konstnärsvilla på Lidingö. Nu stod han där i Upplands Väsby och mötte mig med sin alldeles speciella energi. Han bad mig ivrigt att kliva in genom öppningen till en rörlig skulptur, stor som en lägenhet (vilket också var utgångspunkten för installationen) och som, så vitt jag kommer ihåg det, fungerade som en fristående entré till Bo-85. Som så många andra stockholmare var jag där för att besöka vad som beskrevs som den första stora bomässan i Sverige sedan Stockholmsutställningen 1930.

Som den form-, samhälls- och arkitekturintresserade idéhistoriestudent jag var – och därtill stockholmsbo – var jag fylld av förväntan. Jag hade förberett mig genom att läsa om mitt redan sönderlästa exemplar av Acceptera och var redo för nästa steg i den svenska välfärdssagan.

Det öppnade bra. I PO:s verk väste och skavde alla delar – väggar, bord och stolar – mot varandra: en maskin som vänt ut och in på sin egen logik. Den var väldigt långt ifrån de maskiner för boende som först Le Corbusier och sedan Gunnar Asplund, Sven Markelius och alla de andra med sådan effektivitet lanserat som svar på industrialismens behov av fler bostäder – och mer stad.

Att PO Ultvedt installerat sin omöjliga maskin vid bomässan i Upplands Väsby kändes logiskt – en vackert tragikomisk kommentar till vart tiden fört välfärdsmekaniken. Ultvedt var ju tillsammans med Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle maskinromantikens dekonstruktörer på Moderna Museet redan på 1960-talet. 1985 kändes PO Ultvedt mer aktuell än någonsin – efter 1970-talets stålbad av varvskriser, fabriksnedläggningar, pampfasoner, stagflationstider, ABBA, Björn Borg och en alldeles nyupptäckt yuppie-era.

Men därefter var Bo-85 inte lika vasst.

Jag minns tydligt hur jag fortsatte min vandring genom mässan med en känsla av tomhet. Visst fanns där en del nya designlösningar, visst fanns där atriumgårdar och nya formspråk. Det sistnämnda skrevs det om som det ”postmoderna”. Men istället för att som de franska filosofer jag just då läste – Deleuze, Baudrillard, Lyotard och de andra – söka radikalt nya förståelsemodeller för det samhälle som växte fram efter industrialismen så verkade bomässan mest av allt handla om design på ytan.

Bo-85 var inte något nytt.

Bo-85 var samma gamla svenska och redan stelnade struktur. Det var den starka beställaren i falnad och avlövad kappa. Men för första gången visade man vackert upp vad den så kallade branschen förmådde just då och adderade lite livsstil till bostadsmaskinerna. De stora byggdrakarna tog sina första stapplande steg mot en privat marknad. I den meningen var Bo-85 något nytt och satte igång en karusell som skulle fortsätta ända fram till 2001 med Bo01 i Malmö.

Bomässornas 1990-tal kommer att gå till historien som symbol för stagnationen inom svensk stads- och bostadsbyggnad. Kanske är det inte förrän nu, på 2010-talet, som återhämtningen kunnat ta sin verkliga början, efter att de första tio åren på 2000-talet har drivit fram en mental omställning. Bomässorna var effektiva verktyg för att motverka alla tankar om utveckling, innovation och framtid. Eftersom de finansierades av det befintliga systemet och de stora byggbolagen – en rätt nyligen privatiserad offentlig apparat – kunde själva incitamentet till bomässorna inte vara annat än att cementera snarare än att utveckla det befintliga systemet. Bomässorna visade livsstilsanpassade varianter av något som var nyskapande när Gärdet byggdes på 1930-talet.

Nästan omärkligt hade den innovationskraft som präglat Välfärdsstatens begynnelse förvandlats till yta – i såväl stadsplaner, ekonomiska modeller som bostäder. Arkitekten blev reducerad till dekoratör, byggaren till industrialist – och samhällsutvecklingen var ställd i skamvrån. Detta har fått stora konsekvenser, som präglar stadsbyggandet i Sverige och Stockholm än idag. I de fortsättningar som fortfarande följer i verkligenheten bortom bomässornas festivitas, har detta skapa en bostads-, stads- och samhällsbyggnad där man självmant frånsagt sig all produkt- och tjänsteutveckling.

Stockholmsutställningen 1930 var bomässornas själva motsats. Den fick sitt enorma genomslag för att man visade enkelt hopsnickrade prototyper: möjligheter inte bara för nya bostäder utan för ett helt samhällssystem i vardande; möjligheter för de nya behov som blivit synliggjorda genom inträdet i det organiserade, demokratiska, industriella samhället; möjligheter för ett samhälle som bröt med 1800-talets borgerliga värderingar; möjligheter för ett samhälle där både män och kvinnor jobbade och där barnen behövde passning – ett samhälle där politiken ledde vägen för att skapa utbildning, vård och omsorg och där det rymdes radikalt nydanande tankar om allt från inkomstfördelning till sexualitet.

Det speciella med Upplands Väsby är att det fram till 1970-talets mitt blev prototypstaden och skådeplatsen för implementeringen av det som sattes igång 1930. Upplands Väsby är ett (1) med den svenska modellen, med välfärden, Rörelsen, offentlig service, pampar, omsorg, HSB och kommunala bolag. Upplands Väsby har varit ett med framtid och framsteg. Men också ett med den stagnation som var oundviklig. En stagnation vars svenska kulmen blev Bo-85.

Från 1985 till 2010 hände det – om sanningen ska fram – inte så mycket i Upplands Väsby. Bo-85 blev festen som kom av sig.

Det mest radikala 1985 – fast nog nästan ingen riktigt förstod det – var att formgivaren Mats Theselius stod och tog emot besökare i en av visningslägenheterna. Han vinkade när han såg mig och visade stolt prototyperna till de möbler som fem år senare skulle slå igenom som svenska klassiker. Här stod älgskinnsfåtöljen i ett hörn och bredvid den National Geographic-skåpet.

Men nu var det redan 2010.

Och jag befann jag mig åter i Upplands Väsby.

Ärendet var just Bo-85 eller hur en möjlig fortsättning på Bo-85, 30 år senare skulle se kunna se ut. För trots allt hade ju Bo-85 blivit ett landmärke både i Upplands Väsbys historia och i svensk stads- och samhällsbyggnad. Frågan var hur detta kunde förvaltas. Mia Lundström hade fått frågan och menade att hon för att kunna ge svar på tal behövde göra jobbet tillsammans med någon. Denne någon blev jag. Vi kom att jobba i tandem. När jag stod där 2010 anade jag att detta skulle bli en lång och för alla inblandade avgörande process. I mer än två år skulle jag komma att leva dagligen med Upplands Väsby.

Nu stod vi där på åttonde våningen i ett av tio blå höghus byggda 1972 – tio hus som ser ut ungefär som universitetsskraporna i Frescati – mitt i kvarteret Fyrklövern, ett av Sveriges största och sista miljonprogramkvarter. 1973 kom olje- och finanskris och efter det blev aldrig den svenska modellen riktigt sig lik igen.

Vi stod med andra ord i självaste kulmen av det moderna svenska välfärdsprojektet. För det var detta som idealen från 1930 hade mynnat ut i – ett gigantiskt stadskvarter, en stadsmaskin med en enda beställare och en enda aktör: det offentliga. En maskin inte bara för boende – utan för det moderna livet: bostäder, köpcentrum, skola, vård, fritid och omsorg.

Vi stod tillsammans med kommundirektören Björn Eklundh och blickade ut över staden. För det var det var: en stad. En rätt stor stad med svenska mått. 40 000 invånare i den tätort som under modern tid vuxit fram runt tågstationen. En arbetarstad, ganska tät, ganska mycket stad– något mer än en förort och med en känsla att den omfamnade hela det moderna Sverige, ombonat och rent som ett tetrapak.

Men Upplands Väsby har också stora grönområden runt stadskärnan, en grönska som markerar godsherrestaden. Upplands Väsby är i den bemärkelsen kontrasternas stad, en gammal feodalbygd sammantvinnad med Per Albin. Det är som om godsherrarna fortfarande skulle kunna rida in och vinka till befolkningen.

Situationen var tydlig, för att inte säga övertydlig: för att utveckla 2000-talets nya modeller fanns allt på plats. Det kunde knappast bli bättre. Själv var jag sedan länge upptagen av den globala utvecklingen: att framtiden, i global mening, kommer att styras av mötet mellan det urbana och det rurala. När hela mänskligheten i rask takt är på väg att flytta till urbana regioner ställs det mesta på sin spets. För att klara försörjning och för att undvika de värsta miljöhoten kommer den gamla skiljelinjen mellan landsbygd och stad luckras upp. Det rurala och agrara flyttar in i det urbana.

Det var som om Upplands Väsby bara stod och väntade på att åter bli symbol och prototyp för framtidens stad, en stad som längtade efter att bli mer stad, få mer byggnader, mer människor, mer händelser och mer innehåll. Kommundirektör Eklundh pekade ut över ett Upplands Väsby som var ett bevis på dess egen tillkomsthistoria. Däruppifrån såg man så tydligt hur bostadsområdena verkligen var som årsringar bredvid varandra; varje årtionde hade sina specifika områden, formspråk och ideal. Men skillnaderna var ytliga, som kollektioner i samma varumärke. Vi blickade ut över välplanerade stadsområden. Där borta låg 1950-talet. Och på andra sidan 1970-tal. Som följdes av 1980-tal. Separerade. Men tillräckligt nära varandra.

Upplands Väsby var ett visuellt bevis på att den gamla svenska modellen var en toppstyrd demokrati, vilket inte är så konstigt. Det var en modell skapad under en tid där medbestämmande utövades genom röstkort vart fjärde år och inte i kommentarsfältet på nätet – en modell där de folkvalda hade och tog makten för att gå i bräschen och utveckla samhället genom industriellt planlagda områden. Det är en modell formad av en annan tid och den modellen lever kvar. Den har inte riktigt har fått möjlighet att anpassas till vår tid.

Upplands Väsby är en ideal utgångspunkten för ta klivet från industriell välfärd till vår tid. Det är den perfekta platsen för att inte bara förstå utan också forma nästa steg för svensk stads- och samhällsbyggnad.

Rekommendationen var redan uttalad av Mia Lundström och mig. En ny bomässa 2015 i Upplands Väsby skulle få svårt att göra något bestående avtryck. En bomässa skulle inte kunna genera det som eftersträvades. Bo-85 blev en framgång för att det var en svanesång över en tid och en struktur som redan sett sina bästa dagar. Nu fanns ett nytt läge: att ta ett strukturellt språng framåt, genom och i dialog med det som formades 1972.

I Upplands Väsby fanns en tydlig vilja att gå från idé till verkstad. Helt enkelt för att inte fanns någon annan väg att gå. I Stockholms stad behöver man inte anstränga sig för att skapa tillväxt. Där råder en skriande bostadsbrist hur man än gör. Det finns en marknad – men framför allt för dem med plånbok. Upplands Väsby är något annat. Upplands Väsby är nära Stockholm, men motsatsen till Stockholm. Upplands Väsby är längre bort, närmare Arlanda än den centrala staden. Upplands Väsby är inte helt lätt att definiera. Det har sitt miljonprogram, men är inte stigmatiserat som Husby eller Tensta. Upplands Väsby är grönt och lugnt, men ändå stad.

Upplands Väsby har förutsättningar att bli en stad för de många, eftersom markpriserna i Väsby inte behöver nå de nivåer som råder i Norra Djurgårdsstaden. Och kan därför spela en symboliskt viktig roll i utvecklingen av Stockholmsregionen. Men marknaden hade inte upptäckt potentialen.

Därför behövdes det något som skapade förväntningar.

Svaret var rätt självklart: att gräva där man stod. Att skapa en process som bygger framtiden ur dåtiden, det nya ur det gamla. Vilket kräver sin process och sitt mod. Det är svårt att sätta fingrarna på – och än svårare att förverkliga – vad detta nya är, helt enkelt för att det är nytt och därmed okänt. Som allt nytt kan det låta flummigt trots att det inte är det. De frågor som ställs är egentligen självklara:

Vad behövs för att bryta gamla industriella strukturer och mönster?

Hur går man tillväga för att inte bara utveckla hus utan samhället och livet i staden?

Hur ser processen och affärsmodellerna som genererar detta egentligen ut?

Vad innebär det för stadsbyggandet att vi numera lever i ett helt annat informationsflöde?

Vilken kunskap skulle vi kunna generera som skulle vara relevant både för de boende i Upplands Väsby och för den globala utvecklingen?

Vi insåg att vi var måste börja i början och inte i slutet. Helt enkelt för att alla vant sig att börja i slutet. I ryggmärgen hos alla stadsplanerare och byggföretag sitter att rita stadsplanen först, bestämma var allt ska vara, hur husen ska se ut, parkerna fungera – innan man börjar. Att tänka på ett annat sätt behöver varken innebära kaos eller brist på struktur, bara en annan form av struktur, en struktur som skapas från början och inte efter färdigt recept. Vårt mål var tydligt: att skapa mer stad, mer människor, att generera det som med ett besvärligt ord kallas tillväxt.

Steg 1 var att medvetet tänka bort alla tankar om slutprodukterna: husen, kvarteren, torgen, arkitekturen, färgerna – till och med idén om vilken sorts stad det skulle vara. Vi såg som vår uppgift att få staden att hända – att initiera en process så att någon skulle ha en idé om ett första nedslag, ett första hus – och börja i det.

Steg 2 var att tänka vilka attraktioner, händelser och idéer som skulle kunna dra blickar till sig och sätta igång en berättelse om vilken plats och vilken stad som var på väg att formas. Paris byggdes runt i flod. Väsby och Nairobi som en konsekvens av en tågstation. Kunde en stadsodling, en lekpark eller studenter generera den nya staden? Eller något annat?

Steg 3 var att vi tidigt såg att den stora stötestenen i alla skulle vara en gamla vanliga: pengar. Om vi med någon form av trovärdighet ville skapa nya modeller för samhällsbyggnad måste vi också söka nya affärs- och engagemangsmodeller. De rådande affärsmodellerna var industriella: de byggde på få och stora aktörer. Engagemangsmodellerna var fortfarande toppstyrda, som om interaktivitet och internet inte fanns. Vi såg stora möjligheter öppna sig, nya ägandeformer, där affärsutveckling, en genererande process och beslutsmetoder skulle kunna gå hand i hand.

Att våga driva processen steg för steg utan att ha en färdig kalkyl för slutmålet var den stora utmaningen. Det skulle inte gå att sätta en långsiktig budget – och vi var fullt medvetna om att vår egen position hela tiden måste gå att ifrågasätta. Men – och det var vår poäng – att det därför skulle gå att bryta processen när man vill. Fungerar det inte var det bara att säga stopp och belägg.

Vi ville återge politiken och det offentliga lusten och möjligheten att driva och skapa utveckling. Vi ville att det i sin tur skulle generera samma lust hos de privata aktörerna. Och vi såg att detta kunde ge arkitekter och andra kreatörer nya roller – att använda kompetensen att driva processer, att bana väg för utveckling i det okända.

I Stockholm har vi lärt oss att slåss om färdiga förslag till hus som aldrig byggs. Detta istället för att intressera oss för vilken stad, vilket liv och vilket samhälle vi egentligen kan vara med och forma. Med detta förhållningssätt följer också en insikt och en annan nödvändighet: att föra bort systemet ifrån kortsiktigt målgrupps- eller livsstilstänkande.

Visst hade Upplands Väsby som de flesta andra kommuner idéer om att uppgradera kommunen med nya stadsdelar och invånargrupper som skulle landa i nya, för kommunen attraktiva, invånare. Det fanns som i alla andra kommuner planer om en sjöstad också i Upplands Väsby. Men i Fyrklövern, i miljonprogrammet, fanns en annan möjlighet: att bygga mer stad av den befintliga staden och att göra det i samklang med dem som redan bor där.

Under 2000-talets första årtionde drevs jag av möjligheterna att utveckla nya mentala bilder kring vilken stad Stockholm skulle kunna vara. Jag begrep det inte då men ser nu – med lite perspektiv – att det var just den diskussionen som det då fanns utrymme för och behov av. Jag ville se om inte det samtidskulturella sammanhanget från den konsthall jag startat och drev också kunde skapa betydelse i en vidare samhällelig kontext. Som bollplank och dialogpartner hade jag framför allt Ola Andersson.

Att stadsbyggnad som sådant var ett problem var uppenbart. Behovet av mer bostäder var lika uppenbart. Risken för brain drain var uppenbar. Men på den tiden fick politikerna knappt tala om att staden behövde växa.

Jag upptäckte att alla i ”branschen” gick runt och var missnöjda. Arkitekterna var – eller hade låtit sig bli – reducerade till dekoratörer, men satt ändå i knät på byggarna och sökte uppdrag. Tjänstemännen och politikerna hade avlövats styrkan i sin offentliga apparat, men försökte skaffa verktyg att hålla kvar makten.

Alla var missnöjda. Allt var som ett dåligt förhållande: starka beroenden, misstänksamheter och missunnsamheter – samtidigt.

Stockholm at Large, som sjösattes 2001, blev ett första verktyg att locka fram visioner en mental strukturell omsvängning. Metodiken var enkel: att sätta en tidshorisont som lyfte processen bortom egenintressen och korta affärer, att samla alla aktörer inom branschen, att krydda med studenters egensinnighet – samt att bjuda in internationellt ledande arkitekter att leda labs/workshops.

Resultatet lät inte vänta på sig: folk som såg sig som fiender och vägrade prata med varandra i sina yrkesroller satt plötsligt och skapade framtid tillsammans. Det byggde en ny berättelse om Stockholm: staden behövde byggas samman och mixas om så att funktioner och socialgrupper blandades. Den goda planering som man stoltserat med hade utvecklat en delad stad.

Efter ett par år var tankarna från Stockholm at large legio. De var på väg in i översiktsplaner och politiska mål. Självinsikt och skrivna visioner är dock inte liktydigt med förändring – strukturerna bestod – eftersom affärslogiken bestod. Detta trots att alla sa sig vilja vara nya samhällsbyggare.

Och det var där som Mia Lundströms fråga om jag tillsammans med henne ville undersöka möjligheterna i Upplands Väsby kom som en skänk från ovan. Här fanns chansen att gå från idé till verkstad – att ta alla de tankar som systemet verkade överens om behövdes – och testa dem mot realiteten i en fungerande miljonprogrammiljö. Mia hade byggt samma erfarenheter från sitt håll – och hade tydliga idéer om affärsmodeller för att verkligen kunna gå från idé till förverkligande.

Rent metodmässigt byggde vi en process där den första fasen hämtade formen från Stockholm at Large. Vi bjöd in ledande arkitekter som inte bara arbetade i den svenska myllan. Mia Hägg är visserligen svensk men hade aldrig egentligen varit verksam i Sverige, men jag hade hunnit ge henne ett uppdrag att tänka energi och ljus i Järva ett par år tidigare. Andreas Angelidakis hade jag arbetat med ända sedan 1996 och han hade varit viktig också för processerna i Stockholm at Large. Vi kompletterade dem med holländarna Dirk Peters och Mariette Kums – samt med Ola Andersson och Andreas Palme.

Det första labbet/workshopen blev milt sagt produktivt. Det landade i ett par hundra idéer för hur kvarteret Fyrklövern skulle utveckla mer stad, attraktion och tillväxt – på ett sätt som samtidigt byggde nya modeller och metoder för process, affärslogik och dialog. Allt genomfördes mitt inne i Köpcentrum, för att markera transparens och dialog. Några kom nyfiket fram och lämnade egna idéer och förslag. Vissa av dessa införlivades i slutpresentationen.

”Hela systemet”, inklusive representanter för de stora byggbolagen och fastighetsägarna, var med om att vända upp och med på gängse praxis när de fick tänka fritt. Istället för få stora markägare var man överens om att den tillgängliga marken borde byggas av många byggherrar. De över 30 000 m2 som skulle frigöras så snart gamla Vilundagymnasiet revs borde köpas tillbaka till kommunen och fördelas på många. Planfrågan borde hanteras flexibelt och inte låsas i den vanliga långsiktigheten. Det flödade av idéer. Att flytta ner kommunkontoret från åttonde våningen till gräsrotsnivå – för att studenter skulle kunna flytta in. En lekpark på taket till köpcentrum. Parker som producerade grönsaker och frukt. Delar av parkeringen skulle kunna byggas över och återtas av grönska…

Flexibilitet, rörlighet och attraktionsskapare blev ledord. Kollektivt förslog man sätt att bygga stad som var på tvärs mot vad de flesta medverkande dagligen satt och bestämde på sina respektive arbetsplatser – och på tvärs mot de stora strukturernas vanliga affärslogik.

Det arbete som därefter vidtog var en lång process att driva processen från idé till förverkligande. Vi hade ett idéunderlag som saknade motstycke. Skulle en liten del av allt komma i närheten av ett förverkligande skulle Upplands Väsby kunna stoltsera med att återigen vara tummelplats för framtiden och de nya samhällsbyggnadsmodellerna. Det påbörjades ett arbete att få alla samverkansformer och konstellationer att rulla igång. Och inte minst att försöka hitta affärsmodeller som var trovärdiga.

Att bygga stad handlar om några grundläggande faktorer: om att tro på processen och tro på att varje steg leder vidare och genererar nya möjligheter. Det innebär att det blir svårt för traditionell metodik att först planera och rita hela staden på papperet. Då riskerar man att missa allt som processen skulle kunna skapa.

Dessutom måste man på något sätt nå och få med de som bor i staden på resan – för att kunna bevara och förnya samtidigt. Idag är vi vana att vara med och tycka. Och att äga. Vi såg att temporära insatser – prototyper och attraktioner som lockar till fortsättning – var ett underskattat verktyg. Det kunde locka fram innovation och idérikedom innan de stora – och dyra – byggena sattes igång.

Men framför ger detta sätt att bygga stad en möjlighet att skapa sammanhang som engagerar lokalt men som samtidigt berättar om vad samhället på global nivå egentligen står inför.

Det öppnade sig en möjlighet när Vilundagymnasiet var rivet.

Plötsligt fanns en väldigt stor tom grusplan mitt i centrum. En yta som var planerad och destinerad att vara centrum. Här skulle barnen leka och lära enligt planen 1972. Nu var det inget annat än tomt. En möjlighet. En början. En yta att använda och gradvis befolka. En spelplan för den fortsatta utvecklingen.

Mats Theselius hade några år efter Bo-85 ritat en eremitkoja, en liten träkåk för en person som söker enslighet – motsatsen till storskaligheten i det industriella byggandet från 1972, som jag hjälpt honom att göra en bok till, då när det begav sig. Den ställdes på plats som en möjlig utgångspunkt för framtiden. Mathias Dahlgren, Fia Gulliksson och andra kockar kom och lagade mat och bjöd alla Väsby-bor om lördagarna. Den lokale Ali Khosrawi ringde och sa att han gillade vad som hände och ville gärna själv komma och laga mat med sina kurdiska släktingar. Det fick han. Vi drog igång samtal mellan experter, politiker och Väsbybor. De sistnämnda blev fler för varje gång.

Städer skapas inte av hus. Inte av storskaliga planer.

Inte bara.

Städer skapas inte av nostalgi, men inte heller av det nya.

Städer skapas av det som sker i, mellan och innan husen. Av det som uppstår när det ovissa och affärsmöjligheterna lyckas mötas. Det såddes på Torget ett frö till något. Till en stad som förenar för att den utvecklas av motsatser: gammalt och nytt, grus och grönt, pengar och visioner. Det utmanande och svåra är att hålla ut, att inte låsa sig fast vid en bild av hur den framtida staden ska se ut och fungera, att inte låsa sig vid en helhet – utan låta den växa fram över tid mot en bild av en större idé.

För en tid sedan satt jag i Stockholm och pratade med Meng Yang, en ung kines som studerar arkitektur vid Harvard University. Han är ambitiös, påläst och vetgirig. Han vet vad han vill. Så snart han är klar på Harvard ska han tillbaka till Kina och hjälpa sitt hemland. Regeringen har bestämt att 250 miljoner människor ska flytta från landsbygd till storstad de kommande tio åren. Man bygger nya städer på löpande band. Var och en är stor nog att rymma hela Sveriges gamla miljonprogram.

De gör nu vad vi gjorde i Sverige på 1960- och 70-talet.

När jag berättade för Meng Yang om Upplands Väsby och hur vi i Stockholm nu söker möjligheter att gradvis utveckla och uppdatera det som byggdes när Sverige urbaniserades blev han alldeles till sig. Vi bygger kunskap för det som Kina kommer att ställas inför, snart, mycket snart. Det är en kunskap som både Kina och andra delar av världen kommer att skrika efter.