April 25th, 2015

Editor’s note: No gleeing about the UK, the property devil knows no borders.

Let us begin our story with the, ahem, relatively good news.

It has since long been well-known that we leave our free will outside when we enter a supermarket. It is something in the air that makes us hunt for special key words like ”low-fat”, ”low-carb” or ”extra price”. The time to reflect is not there, squeezed as we are between work and home, or with kids grabbing the latest red box of sugared breakfast cereals with a magic plastic toy inside. Of course at a special price if you buy three at a time…

That something in the air is of course a long established science, turning customers into manipulatable objects with wallets. However, sometimes supermarkets go one step too far, something witnessed by the UK’s largest consumer body "Which?", who last week made a so-called super complaint to the British competition regulator, allegating that UK supermarkets are duping consumers through misleading price tactics, all according to reports by the UK daily The Guardian.

One of the illusions, Which? claims, is the method of raising prices right before offering the products in a multi-buy deal, effectively rendering the deal worthless. But there are other examples as well.

The UK supermarkets are currently hard-pressed by fierce competition, not the least coming from the German discount giants Aldi and Lidl. Plus from online shopping, of course. In such environments it might be tempting to step over the red line, but such behavior is probably less about greed than it is about survival.

Which brings us to the second unfortunate event of the week, if you are a supermarket stalwart, that is.

Tesco, the largest UK retailer, took a staggering $10,5 Billion write-off on April 22nd. That write-off put Tesco massively in the red for the year and with a loss of $9,6 Billion, Tesco could claim the not-so-glamorous title of top retailer on the list of the UK’s largest corporate losses in history.

Massive write-offs are not uncommon in the corporate world, especially not when you have a new CEO (Dave Lewis), but this one is extra interesting.

Tesco is the UK’s largest retailer and the country’s largest private employer, with 310,000 staff on the payroll. And with 3,330 stores, Tesco is simply one of the largest property owners around. Of the write-off, $7 Billion related to lower value of its properties ($5.7 for existing properties, $1.4 for not completing planned projects). Nothing strange about that; if volumes shrink (competitors and online to blame) and if price wars rage with no end on sight, your bottom line will suffer. And if the new normal is a slimmer bottom line, that will affect the value of your purpose-built retail property.

The Big Question, however, is if we have hit the new normal, or if there still is some distance to go? Let us take a look at Tesco’s balance sheet and do a back-of-the-envelope analysis. Of $48.3 Billion in total assets, $30.6 Billion relates to property, $6 Billion less than last year. During the same period borrowing has increased with $2.1 Billion to $20.5 Billion. If Tesco had been a normal household, borrowing against property, the debt ratio would have increased from 50% to 67%. But of course that is an illusion. Supermarkets are not normal properties and precious hard to repurpose to something else than retail. What will happen if Tesco has another annus horribilis and needs to take an additional $10.5 Billion of the book? Then the company equity is gone (currently at $10.6 Billion) and they would need to raise more from their probably not-so-happy shareholders.

But it is actually far worse. The market value of fully-owned property across the Tesco Group is estimated by the company itself at $33.4 Billion, representing a reduction of $11 Billion or a dramatic 25% drop, year-on-year. The hidden reserves for the fully-owned properties (the difference between what the properties are booked for in the balance sheet and what they fetch in the market) now stand at just above $4 Billion.

What about the future? Price-wars are here to stay, and the Internet is not helping. Neither by making pricing blatantly transparent, nor by pushing sales online. To the latter – a rather small portion of food has gone online so far (something that is witnessed by the chart below). Chances are that it will not stay that way and that entirely new plays, such as food-as-infrastructure-betting Amazon Fresh, with deep pockets in search for market share, will cut fresh wounds.

Statistic: Online share of retail revenue in the United Kingdom (UK) in 2013, by product segment* | Statista

Find more statistics at Statista

And let me just point out the obvious – it does not matter if Tesco or other traditional retailers will take a large portion of those online sales. They will in any case affect volumes and margins in the traditional stores.

The allegations made by Which? might therefore not be such a major threat to retailers as it would seem. It is the trend behind and what it does to the balance sheets of retailers in the form of lower values of properties that are really hard to repurpose that is the real poison.

A closing reflection: Tesco took a bitter pill last week, but they are not the only major property owner in retail. If more companies start to feel the effects of price wars and e-commerce in their balance sheets rather than at the bottom line, it might get ugly far faster than even the most change-minded amongst us thought.

Johan Jorgensen

Partner, AtelierSlice

April 8th, 2014
The official group photo by WOWE at WD-50, April 8 2014.

I wasn't planning to write about a re-invented avant-garde. Not now. I wasn't planning to write anything this year. My only plan was to grab a cab and go to a dinner in East Village with no other intention than to eat and enjoy.

But now that some time has passed - as well as several articles and films about that very dinner - well, things have changed. I haven't been able to stop thinking about what it was all about. Even though the dinner was cooked by an abundance of the best chefs in the world, it clearly wasn't only about food (not that the food was bad, on the contrary). The thing was rather that the dinner actually did happen and the way in which it was realized.

Food may have been declared as the new black since years now, but this dinner seemed to suggest that food is more than the new black: that food is what art, cinema, poetry and music once was. Don't get me wrong - neither the organizers nor the chefs did anything to point that out. But it goes without saying: if Time Magazine would have chosen cultural icons for the cover in the late 1950's it would have been the likes of Jackson Pollock, Truman Capote or Bob Dylan. Today the cover boys are René Redzeppi, Alex Atala and David Chang (all present this evening...). OK, there is Beyoncé as well, but that is another story.

Food hasn't yet really made it into the cultural pages. It is not yet seen as a tool to understand us humans and the way behave. But we're getting there, because food is simply everywhere. Food is in our stomachs and food is in our brains. Food is what we stand in line to be served at the restaurant of the moment - and food is the most photographed item on social media. Food is what we think, depict and what tells the story of our daily lives.

The 3 signature dishes of Wylie Dufresne to be re-mixed.

The case might be that the writings on food still mostly deal with what is on the plate, just like art writing used to be on what was on the canvas, even though that was a long time ago. And this is precisely my point. This is why food is the re-invented avant-garde. And this is why that dinner at WD-50 in fact was everything but a dinner: it was the great escape to bring food to another level.

For me it started when I received a cryptic text message from my friend Magnus Nilsson asking if I wanted to come for a dinner at WD-50 in the East Village. Since it was Magnus asking and since I happened to be in New York for other meetings on that very day, I replied: "of course". I cancelled the dinner with Dorothy Hamilton at the International Culinary Center, hoping she would understand (which, of course, she did...). Arriving it was evident the WD-50 dinner really was no ordinary special dinner, but rather the dinner.

The first person I meet is the always friendly photographer Wolfgang Wesener, who helped me document the Marcel Duchamp exhibition I curated for The Armory show last year. Now Wolfgang was here on commission from the evening's Master of Ceremony, Andrea Petrini, to document the entire event, whispering to me that he already spent 48 hours with the chefs. He whispered because everything was indeed very hush-hush. Of course it was! The dinner turned WD-50 into the very epicenter of the food world in a food crazy world.

The MC, or road manager, Andrea Petrini and Wylie.

Soon we were to be served dish after dish made by 28 of the most renowned chefs in the world. Together these chefs represent so many stars and top rankings on the World's 50 best list, that it is almost absurd to have them all in the same room. And the reason was, of course, silly enough to make everyone relaxed: that Wylie Dufresne's restaurant had its 11th anniversary, the task for the chefs was to re-mix three signature dishes of WD-50. Wylie didn't know anything about it, even though it had been prepared for several months. Being the subject and the victim this time, Wylie was among friends and part of the band. Because this is what they call themselves, a band, with Andrea Petrini at the road manager, and a band entitled GELINAZ!

This is of course spectacular in itself. But as I was sitting there tasting what was coming out of the common - giggling and dead serious - efforts from that very crowded kitchen a few meters away, I could not help but thinking. The energy and the accumulated expectations reminded me of temps perdu (that I have discussed during many dinners with Carsten Höller): that food really is the last avant-garde - or, even better, the re-invented avant-garde.

The WD-50-dinner was most of all like taking part of an early gathering with the surrealists in the 1920's. The situation is indeed similar. They had fun. Serious fun. The surrealists appeared right after Picasso, right after the canvas was turned inside out. They appeared when it felt like it was possible for art to expand outside of the traditional realms of art and develop society. The surrealists were already famous when they formed the group, and those that were not famous soon were to be. By being part of the group they sealed a common status.

Wylie and René Redzeppi

The chefs gathered at WD-50 are the generation after elBulli and The Fat Duck (even though they probably do not like to hear about it) - they are the generation right after the first big leap, the first re-thinking of cooking, after Picasso, waiting for Duchamp. They are the generation of the explosion of a new food culture, at the time when food is re-structured, when food is asked for in other fields and need cross-fertilization - and when the role of the chef being re-defined, from handicraft to something more, just like that of an artist in the 1920's. So, now it has turned into a question about writing history: which ones of all these famous stars will make it into the history books? With that follows the need to sharpen ideas and reasoning.

The every day job of a star chef is to deliver a constant proof that they can handle all the tricks of cooking exquisite food on the highest level - kind of like the surrealists had proven they could paint cubist or abstract paintings - each individual as hell, but also very much variations on the same theme. They are simply ready for the leap.

But how? Back to WD-50.

They had fun there in the kitchen. It was obvious. It is understandable: the group allows for experiments. The group allows you to do something beyond the ordinary rules of reception and critique. The group goes beyond the dead serious normal delivery, but allows for another kind of serious - of having fun with a purpose.

Chicken and Russian Caviar by Chang and the others.

The dishes served did play with content. The starting point was Cold Fried Chicken, Shrimp Noodles and Scrambled Egg Ravioli, to be re-mixed. There were those that played with this in a sort pop-like humorous touch, as the first dish by David Chang, Rosio Sanchez, Alex Stupak, Daniel Humm and Christina Tosi - a version of Kentucky Fried Chicken, with very large amounts of Russian Caviar. Or the dish presented by Inaki Aizpitarte, Kobe Desramaults and Bertrand Graimbaut, maybe an irony of the Russian bling-bling influence over gastronomy, through apples filled with chicken liver mousse and, again, Russian caviar. Agata Felluga and Magnus Nilsson introduced the perhaps most sophisticated dish of the evening: the ice plate required rapid eating to experience the confrontation between the opposites - cold and hot. Simple and refined, like a bicycle wheel. René Redzeppi's and Ben Shewry's story of constant trial and failure ended in something interesting: Rotten Chicken and Rotten Corn for Deadheads. And of course it is hilarious when 3-star Daniel Boulud marry Danny Bowien's street knowledge.

Nilsson and Felluga on ice: hot and cold in a rush.

So, you see, the dinner really was a display that food is the re-invented avant-garde. But food has yet to see its urinal, the gesture the turns content and structure upside down so that there is no mental way to go back, neither for the chefs, nor for the audience.

The happy marriage of star and street: Daniel Boulud and Danny Bowien.

Marcel Duchamp never saw himself as a surrealist (or anything else that would tie him to a group), but he was an important contributor the surrealist exhibitions and they meant a lot to him. Duchamp changed the art world because he refused to play the game. He refused being evaluated and a tool for the market or the media. When asked why he moved from Paris, where the art world was at the time, to a remote New York in 1915, Marcel Duchamp replied: "I felt Europe was going to be all about the market's competition between Picasso and Braque - and I didn't want to compete on such a low level."

And maybe, just maybe, that is what the chefs searched for at WD-50, while we, as spectators, stood there with a glass of champagne in our hands, like under the coal sacks that Marcel Duchamp hung in the ceiling in the 1938 Surrealist Exhibition in Paris - so that the fancy dresses of the bourgeoisie would become a bit dusty.

1 200 coal sacks in Paris in 1938, installation by Marcel Duchamp.

One of the first things Magnus Nilsson told me when I arrived was that his being there - and the other chefs, and mine and all the guests - came from the chefs' own pockets. That was the ritual that threw this evening out from the ordinary. No one could buy a ticket to get in. It was not a corporate event. This was about the chefs, if only for one night, buying themselves out of their own secluded and controlled kitchens to do something of their own, where they could not be judged. This was outside of the normal systems of evaluation.

Just think about the reality for a top chef today. You have to be not one but many, to reference Deleuze. On the one hand you are media star, up there, amongst - or even beyond - the Hollywood bling. Some may resist, but it is difficult not to end up on TV, with books, a public figure. And you have to be a social and talkative person, making guests feel relaxed while maintaining respect. You have to be an entrepreneur as well as a preacher, as the chef is now being asked to save the planet and make it more sustainable, now that the global population is moving to cities. The future chef - after the avant-garde - is multi-task business: creator, innovator, business developer and potential preacher.

Kitchen confidential: Wylie Dufresne as David Lynch's Log Lady with his GELINAZ!-band around him.

But first of all: you have to be on the list, the A-list. And this is really what makes the world of food the re-invented avant-garde. If there are two simple words that describe the very core driving force of the world of gastronomy they are: Americal Idol. Not the TV-show, but the phenomena.

The world of gastronomy is a world of top-of-the-pops, of getting recognized through the same kind of lists that used to structure the music industry, before Spotify and iTunes. That means that the life of a chef is a life of constant evaluation, to all the time be on your toes and not make any mistakes, because you are under surveillance. Either you are on, pushed forward by that list. Or you are off. That is why the life of a chef, on lists, is short. Or has been. The WD-50 dinner could be a starting point for a new direction of food - just like the surrealist exhibitions were.

Or maybe it is the other way around. And maybe that is why food is the re-invented avant-garde, because we love competition.

And this brings us back to the surrealists and all the other avant-gardes. For the artist at that time it was not enough to paint another painting. They saw something more, a new role in society. Malevitj wanted to use the streets as his canvas and the city square's as his palette. They sought after new meaning since the world was in motion. Industrial technology changed everything.

Now food is the most posted item in social media. Food has that presence of a NOW, that Duchamp and the others sought after - like in the ice plate served by Agata and Magnus. This is an evening of escape. The chefs have gathered to draw escape lines - not only from their respective daily creativity in the studio/kitchen, but to step beyond the notion of the chef and the art of gastronomy as we know it. That is the idea somehow, and it is of course, as everyone there understands, an idea that goes way beyond what is possible. Which is very much OK.

That is also why food is such a perfect tool to understand the world in which we live, since food is now, like art was then, at the very intersection of what contemporary society is built around: fame, social media, money, innovation, creativity, new global solutions, morals and politics.

The dinner might be a proof of the words of André Breton: "The imaginary is what tends to become real." But we better add the words of Duchamp: "I have forced myself to contradict myself in order to avoid conforming to my own taste."

Jan Åman

Magnus Nilsson and myself talking about the hot and the cold.
Images by WOWE.

En personlig betraktelse över bakgrunden till och tillkomsten av Väsby Labs. När processen inleddes sa de stora aktörerna att den möjliga tillväxttakten var 50 bostadsrätter per år. Nu blir istället 1 600 bostäder resultatet av en process att bygga stad som prövade nya vägar.

2010 besökte jag Upplands Väsby för första gången sedan 1985. Visst hade jag som andra stockholmare passerat genom kommunen hundratals gånger med bil på E4:an mellan Stockholm och Arlanda – och gång efter annan noterat Lars Gullstedts amerikanska dröm i Infra city. Men jag hade inte registrerat så mycket mer. För om sanningen ska fram hade jag inte varit i Upplands Väsby på 25 år.

Så för att förstå min relation inte bara till Upplands Väsby utan till stads- och samhällsbyggnad över huvud taget måste jag återvända till den där dagen i Upplands Väsby 1985 – när jag parkerade bilen, följde folkströmmen på en lerig stig för att efter bara några minuter att stöta ihop med konstnären PO Ultvedt.

Jag hade träffat PO några gånger tidigare genom hans son Fredrik – och pratat om konst, städer och skidåkning ute i hans magnifika konstnärsvilla på Lidingö. Nu stod han där i Upplands Väsby och mötte mig med sin alldeles speciella energi. Han bad mig ivrigt att kliva in genom öppningen till en rörlig skulptur, stor som en lägenhet (vilket också var utgångspunkten för installationen) och som, så vitt jag kommer ihåg det, fungerade som en fristående entré till Bo-85. Som så många andra stockholmare var jag där för att besöka vad som beskrevs som den första stora bomässan i Sverige sedan Stockholmsutställningen 1930.

Som den form-, samhälls- och arkitekturintresserade idéhistoriestudent jag var – och därtill stockholmsbo – var jag fylld av förväntan. Jag hade förberett mig genom att läsa om mitt redan sönderlästa exemplar av Acceptera och var redo för nästa steg i den svenska välfärdssagan.

Det öppnade bra. I PO:s verk väste och skavde alla delar – väggar, bord och stolar – mot varandra: en maskin som vänt ut och in på sin egen logik. Den var väldigt långt ifrån de maskiner för boende som först Le Corbusier och sedan Gunnar Asplund, Sven Markelius och alla de andra med sådan effektivitet lanserat som svar på industrialismens behov av fler bostäder – och mer stad.

Att PO Ultvedt installerat sin omöjliga maskin vid bomässan i Upplands Väsby kändes logiskt – en vackert tragikomisk kommentar till vart tiden fört välfärdsmekaniken. Ultvedt var ju tillsammans med Jean Tinguely och Niki de Saint Phalle maskinromantikens dekonstruktörer på Moderna Museet redan på 1960-talet. 1985 kändes PO Ultvedt mer aktuell än någonsin – efter 1970-talets stålbad av varvskriser, fabriksnedläggningar, pampfasoner, stagflationstider, ABBA, Björn Borg och en alldeles nyupptäckt yuppie-era.

Men därefter var Bo-85 inte lika vasst.

Jag minns tydligt hur jag fortsatte min vandring genom mässan med en känsla av tomhet. Visst fanns där en del nya designlösningar, visst fanns där atriumgårdar och nya formspråk. Det sistnämnda skrevs det om som det ”postmoderna”. Men istället för att som de franska filosofer jag just då läste – Deleuze, Baudrillard, Lyotard och de andra – söka radikalt nya förståelsemodeller för det samhälle som växte fram efter industrialismen så verkade bomässan mest av allt handla om design på ytan.

Bo-85 var inte något nytt.

Bo-85 var samma gamla svenska och redan stelnade struktur. Det var den starka beställaren i falnad och avlövad kappa. Men för första gången visade man vackert upp vad den så kallade branschen förmådde just då och adderade lite livsstil till bostadsmaskinerna. De stora byggdrakarna tog sina första stapplande steg mot en privat marknad. I den meningen var Bo-85 något nytt och satte igång en karusell som skulle fortsätta ända fram till 2001 med Bo01 i Malmö.

Bomässornas 1990-tal kommer att gå till historien som symbol för stagnationen inom svensk stads- och bostadsbyggnad. Kanske är det inte förrän nu, på 2010-talet, som återhämtningen kunnat ta sin verkliga början, efter att de första tio åren på 2000-talet har drivit fram en mental omställning. Bomässorna var effektiva verktyg för att motverka alla tankar om utveckling, innovation och framtid. Eftersom de finansierades av det befintliga systemet och de stora byggbolagen – en rätt nyligen privatiserad offentlig apparat – kunde själva incitamentet till bomässorna inte vara annat än att cementera snarare än att utveckla det befintliga systemet. Bomässorna visade livsstilsanpassade varianter av något som var nyskapande när Gärdet byggdes på 1930-talet.

Nästan omärkligt hade den innovationskraft som präglat Välfärdsstatens begynnelse förvandlats till yta – i såväl stadsplaner, ekonomiska modeller som bostäder. Arkitekten blev reducerad till dekoratör, byggaren till industrialist – och samhällsutvecklingen var ställd i skamvrån. Detta har fått stora konsekvenser, som präglar stadsbyggandet i Sverige och Stockholm än idag. I de fortsättningar som fortfarande följer i verkligenheten bortom bomässornas festivitas, har detta skapa en bostads-, stads- och samhällsbyggnad där man självmant frånsagt sig all produkt- och tjänsteutveckling.

Stockholmsutställningen 1930 var bomässornas själva motsats. Den fick sitt enorma genomslag för att man visade enkelt hopsnickrade prototyper: möjligheter inte bara för nya bostäder utan för ett helt samhällssystem i vardande; möjligheter för de nya behov som blivit synliggjorda genom inträdet i det organiserade, demokratiska, industriella samhället; möjligheter för ett samhälle som bröt med 1800-talets borgerliga värderingar; möjligheter för ett samhälle där både män och kvinnor jobbade och där barnen behövde passning – ett samhälle där politiken ledde vägen för att skapa utbildning, vård och omsorg och där det rymdes radikalt nydanande tankar om allt från inkomstfördelning till sexualitet.

Det speciella med Upplands Väsby är att det fram till 1970-talets mitt blev prototypstaden och skådeplatsen för implementeringen av det som sattes igång 1930. Upplands Väsby är ett (1) med den svenska modellen, med välfärden, Rörelsen, offentlig service, pampar, omsorg, HSB och kommunala bolag. Upplands Väsby har varit ett med framtid och framsteg. Men också ett med den stagnation som var oundviklig. En stagnation vars svenska kulmen blev Bo-85.

Från 1985 till 2010 hände det – om sanningen ska fram – inte så mycket i Upplands Väsby. Bo-85 blev festen som kom av sig.

Det mest radikala 1985 – fast nog nästan ingen riktigt förstod det – var att formgivaren Mats Theselius stod och tog emot besökare i en av visningslägenheterna. Han vinkade när han såg mig och visade stolt prototyperna till de möbler som fem år senare skulle slå igenom som svenska klassiker. Här stod älgskinnsfåtöljen i ett hörn och bredvid den National Geographic-skåpet.

Men nu var det redan 2010.

Och jag befann jag mig åter i Upplands Väsby.

Ärendet var just Bo-85 eller hur en möjlig fortsättning på Bo-85, 30 år senare skulle se kunna se ut. För trots allt hade ju Bo-85 blivit ett landmärke både i Upplands Väsbys historia och i svensk stads- och samhällsbyggnad. Frågan var hur detta kunde förvaltas. Mia Lundström hade fått frågan och menade att hon för att kunna ge svar på tal behövde göra jobbet tillsammans med någon. Denne någon blev jag. Vi kom att jobba i tandem. När jag stod där 2010 anade jag att detta skulle bli en lång och för alla inblandade avgörande process. I mer än två år skulle jag komma att leva dagligen med Upplands Väsby.

Nu stod vi där på åttonde våningen i ett av tio blå höghus byggda 1972 – tio hus som ser ut ungefär som universitetsskraporna i Frescati – mitt i kvarteret Fyrklövern, ett av Sveriges största och sista miljonprogramkvarter. 1973 kom olje- och finanskris och efter det blev aldrig den svenska modellen riktigt sig lik igen.

Vi stod med andra ord i självaste kulmen av det moderna svenska välfärdsprojektet. För det var detta som idealen från 1930 hade mynnat ut i – ett gigantiskt stadskvarter, en stadsmaskin med en enda beställare och en enda aktör: det offentliga. En maskin inte bara för boende – utan för det moderna livet: bostäder, köpcentrum, skola, vård, fritid och omsorg.

Vi stod tillsammans med kommundirektören Björn Eklundh och blickade ut över staden. För det var det var: en stad. En rätt stor stad med svenska mått. 40 000 invånare i den tätort som under modern tid vuxit fram runt tågstationen. En arbetarstad, ganska tät, ganska mycket stad– något mer än en förort och med en känsla att den omfamnade hela det moderna Sverige, ombonat och rent som ett tetrapak.

Men Upplands Väsby har också stora grönområden runt stadskärnan, en grönska som markerar godsherrestaden. Upplands Väsby är i den bemärkelsen kontrasternas stad, en gammal feodalbygd sammantvinnad med Per Albin. Det är som om godsherrarna fortfarande skulle kunna rida in och vinka till befolkningen.

Situationen var tydlig, för att inte säga övertydlig: för att utveckla 2000-talets nya modeller fanns allt på plats. Det kunde knappast bli bättre. Själv var jag sedan länge upptagen av den globala utvecklingen: att framtiden, i global mening, kommer att styras av mötet mellan det urbana och det rurala. När hela mänskligheten i rask takt är på väg att flytta till urbana regioner ställs det mesta på sin spets. För att klara försörjning och för att undvika de värsta miljöhoten kommer den gamla skiljelinjen mellan landsbygd och stad luckras upp. Det rurala och agrara flyttar in i det urbana.

Det var som om Upplands Väsby bara stod och väntade på att åter bli symbol och prototyp för framtidens stad, en stad som längtade efter att bli mer stad, få mer byggnader, mer människor, mer händelser och mer innehåll. Kommundirektör Eklundh pekade ut över ett Upplands Väsby som var ett bevis på dess egen tillkomsthistoria. Däruppifrån såg man så tydligt hur bostadsområdena verkligen var som årsringar bredvid varandra; varje årtionde hade sina specifika områden, formspråk och ideal. Men skillnaderna var ytliga, som kollektioner i samma varumärke. Vi blickade ut över välplanerade stadsområden. Där borta låg 1950-talet. Och på andra sidan 1970-tal. Som följdes av 1980-tal. Separerade. Men tillräckligt nära varandra.

Upplands Väsby var ett visuellt bevis på att den gamla svenska modellen var en toppstyrd demokrati, vilket inte är så konstigt. Det var en modell skapad under en tid där medbestämmande utövades genom röstkort vart fjärde år och inte i kommentarsfältet på nätet – en modell där de folkvalda hade och tog makten för att gå i bräschen och utveckla samhället genom industriellt planlagda områden. Det är en modell formad av en annan tid och den modellen lever kvar. Den har inte riktigt har fått möjlighet att anpassas till vår tid.

Upplands Väsby är en ideal utgångspunkten för ta klivet från industriell välfärd till vår tid. Det är den perfekta platsen för att inte bara förstå utan också forma nästa steg för svensk stads- och samhällsbyggnad.

Rekommendationen var redan uttalad av Mia Lundström och mig. En ny bomässa 2015 i Upplands Väsby skulle få svårt att göra något bestående avtryck. En bomässa skulle inte kunna genera det som eftersträvades. Bo-85 blev en framgång för att det var en svanesång över en tid och en struktur som redan sett sina bästa dagar. Nu fanns ett nytt läge: att ta ett strukturellt språng framåt, genom och i dialog med det som formades 1972.

I Upplands Väsby fanns en tydlig vilja att gå från idé till verkstad. Helt enkelt för att inte fanns någon annan väg att gå. I Stockholms stad behöver man inte anstränga sig för att skapa tillväxt. Där råder en skriande bostadsbrist hur man än gör. Det finns en marknad – men framför allt för dem med plånbok. Upplands Väsby är något annat. Upplands Väsby är nära Stockholm, men motsatsen till Stockholm. Upplands Väsby är längre bort, närmare Arlanda än den centrala staden. Upplands Väsby är inte helt lätt att definiera. Det har sitt miljonprogram, men är inte stigmatiserat som Husby eller Tensta. Upplands Väsby är grönt och lugnt, men ändå stad.

Upplands Väsby har förutsättningar att bli en stad för de många, eftersom markpriserna i Väsby inte behöver nå de nivåer som råder i Norra Djurgårdsstaden. Och kan därför spela en symboliskt viktig roll i utvecklingen av Stockholmsregionen. Men marknaden hade inte upptäckt potentialen.

Därför behövdes det något som skapade förväntningar.

Svaret var rätt självklart: att gräva där man stod. Att skapa en process som bygger framtiden ur dåtiden, det nya ur det gamla. Vilket kräver sin process och sitt mod. Det är svårt att sätta fingrarna på – och än svårare att förverkliga – vad detta nya är, helt enkelt för att det är nytt och därmed okänt. Som allt nytt kan det låta flummigt trots att det inte är det. De frågor som ställs är egentligen självklara:

Vad behövs för att bryta gamla industriella strukturer och mönster?

Hur går man tillväga för att inte bara utveckla hus utan samhället och livet i staden?

Hur ser processen och affärsmodellerna som genererar detta egentligen ut?

Vad innebär det för stadsbyggandet att vi numera lever i ett helt annat informationsflöde?

Vilken kunskap skulle vi kunna generera som skulle vara relevant både för de boende i Upplands Väsby och för den globala utvecklingen?

Vi insåg att vi var måste börja i början och inte i slutet. Helt enkelt för att alla vant sig att börja i slutet. I ryggmärgen hos alla stadsplanerare och byggföretag sitter att rita stadsplanen först, bestämma var allt ska vara, hur husen ska se ut, parkerna fungera – innan man börjar. Att tänka på ett annat sätt behöver varken innebära kaos eller brist på struktur, bara en annan form av struktur, en struktur som skapas från början och inte efter färdigt recept. Vårt mål var tydligt: att skapa mer stad, mer människor, att generera det som med ett besvärligt ord kallas tillväxt.

Steg 1 var att medvetet tänka bort alla tankar om slutprodukterna: husen, kvarteren, torgen, arkitekturen, färgerna – till och med idén om vilken sorts stad det skulle vara. Vi såg som vår uppgift att få staden att hända – att initiera en process så att någon skulle ha en idé om ett första nedslag, ett första hus – och börja i det.

Steg 2 var att tänka vilka attraktioner, händelser och idéer som skulle kunna dra blickar till sig och sätta igång en berättelse om vilken plats och vilken stad som var på väg att formas. Paris byggdes runt i flod. Väsby och Nairobi som en konsekvens av en tågstation. Kunde en stadsodling, en lekpark eller studenter generera den nya staden? Eller något annat?

Steg 3 var att vi tidigt såg att den stora stötestenen i alla skulle vara en gamla vanliga: pengar. Om vi med någon form av trovärdighet ville skapa nya modeller för samhällsbyggnad måste vi också söka nya affärs- och engagemangsmodeller. De rådande affärsmodellerna var industriella: de byggde på få och stora aktörer. Engagemangsmodellerna var fortfarande toppstyrda, som om interaktivitet och internet inte fanns. Vi såg stora möjligheter öppna sig, nya ägandeformer, där affärsutveckling, en genererande process och beslutsmetoder skulle kunna gå hand i hand.

Att våga driva processen steg för steg utan att ha en färdig kalkyl för slutmålet var den stora utmaningen. Det skulle inte gå att sätta en långsiktig budget – och vi var fullt medvetna om att vår egen position hela tiden måste gå att ifrågasätta. Men – och det var vår poäng – att det därför skulle gå att bryta processen när man vill. Fungerar det inte var det bara att säga stopp och belägg.

Vi ville återge politiken och det offentliga lusten och möjligheten att driva och skapa utveckling. Vi ville att det i sin tur skulle generera samma lust hos de privata aktörerna. Och vi såg att detta kunde ge arkitekter och andra kreatörer nya roller – att använda kompetensen att driva processer, att bana väg för utveckling i det okända.

I Stockholm har vi lärt oss att slåss om färdiga förslag till hus som aldrig byggs. Detta istället för att intressera oss för vilken stad, vilket liv och vilket samhälle vi egentligen kan vara med och forma. Med detta förhållningssätt följer också en insikt och en annan nödvändighet: att föra bort systemet ifrån kortsiktigt målgrupps- eller livsstilstänkande.

Visst hade Upplands Väsby som de flesta andra kommuner idéer om att uppgradera kommunen med nya stadsdelar och invånargrupper som skulle landa i nya, för kommunen attraktiva, invånare. Det fanns som i alla andra kommuner planer om en sjöstad också i Upplands Väsby. Men i Fyrklövern, i miljonprogrammet, fanns en annan möjlighet: att bygga mer stad av den befintliga staden och att göra det i samklang med dem som redan bor där.

Under 2000-talets första årtionde drevs jag av möjligheterna att utveckla nya mentala bilder kring vilken stad Stockholm skulle kunna vara. Jag begrep det inte då men ser nu – med lite perspektiv – att det var just den diskussionen som det då fanns utrymme för och behov av. Jag ville se om inte det samtidskulturella sammanhanget från den konsthall jag startat och drev också kunde skapa betydelse i en vidare samhällelig kontext. Som bollplank och dialogpartner hade jag framför allt Ola Andersson.

Att stadsbyggnad som sådant var ett problem var uppenbart. Behovet av mer bostäder var lika uppenbart. Risken för brain drain var uppenbar. Men på den tiden fick politikerna knappt tala om att staden behövde växa.

Jag upptäckte att alla i ”branschen” gick runt och var missnöjda. Arkitekterna var – eller hade låtit sig bli – reducerade till dekoratörer, men satt ändå i knät på byggarna och sökte uppdrag. Tjänstemännen och politikerna hade avlövats styrkan i sin offentliga apparat, men försökte skaffa verktyg att hålla kvar makten.

Alla var missnöjda. Allt var som ett dåligt förhållande: starka beroenden, misstänksamheter och missunnsamheter – samtidigt.

Stockholm at Large, som sjösattes 2001, blev ett första verktyg att locka fram visioner en mental strukturell omsvängning. Metodiken var enkel: att sätta en tidshorisont som lyfte processen bortom egenintressen och korta affärer, att samla alla aktörer inom branschen, att krydda med studenters egensinnighet – samt att bjuda in internationellt ledande arkitekter att leda labs/workshops.

Resultatet lät inte vänta på sig: folk som såg sig som fiender och vägrade prata med varandra i sina yrkesroller satt plötsligt och skapade framtid tillsammans. Det byggde en ny berättelse om Stockholm: staden behövde byggas samman och mixas om så att funktioner och socialgrupper blandades. Den goda planering som man stoltserat med hade utvecklat en delad stad.

Efter ett par år var tankarna från Stockholm at large legio. De var på väg in i översiktsplaner och politiska mål. Självinsikt och skrivna visioner är dock inte liktydigt med förändring – strukturerna bestod – eftersom affärslogiken bestod. Detta trots att alla sa sig vilja vara nya samhällsbyggare.

Och det var där som Mia Lundströms fråga om jag tillsammans med henne ville undersöka möjligheterna i Upplands Väsby kom som en skänk från ovan. Här fanns chansen att gå från idé till verkstad – att ta alla de tankar som systemet verkade överens om behövdes – och testa dem mot realiteten i en fungerande miljonprogrammiljö. Mia hade byggt samma erfarenheter från sitt håll – och hade tydliga idéer om affärsmodeller för att verkligen kunna gå från idé till förverkligande.

Rent metodmässigt byggde vi en process där den första fasen hämtade formen från Stockholm at Large. Vi bjöd in ledande arkitekter som inte bara arbetade i den svenska myllan. Mia Hägg är visserligen svensk men hade aldrig egentligen varit verksam i Sverige, men jag hade hunnit ge henne ett uppdrag att tänka energi och ljus i Järva ett par år tidigare. Andreas Angelidakis hade jag arbetat med ända sedan 1996 och han hade varit viktig också för processerna i Stockholm at Large. Vi kompletterade dem med holländarna Dirk Peters och Mariette Kums – samt med Ola Andersson och Andreas Palme.

Det första labbet/workshopen blev milt sagt produktivt. Det landade i ett par hundra idéer för hur kvarteret Fyrklövern skulle utveckla mer stad, attraktion och tillväxt – på ett sätt som samtidigt byggde nya modeller och metoder för process, affärslogik och dialog. Allt genomfördes mitt inne i Köpcentrum, för att markera transparens och dialog. Några kom nyfiket fram och lämnade egna idéer och förslag. Vissa av dessa införlivades i slutpresentationen.

”Hela systemet”, inklusive representanter för de stora byggbolagen och fastighetsägarna, var med om att vända upp och med på gängse praxis när de fick tänka fritt. Istället för få stora markägare var man överens om att den tillgängliga marken borde byggas av många byggherrar. De över 30 000 m2 som skulle frigöras så snart gamla Vilundagymnasiet revs borde köpas tillbaka till kommunen och fördelas på många. Planfrågan borde hanteras flexibelt och inte låsas i den vanliga långsiktigheten. Det flödade av idéer. Att flytta ner kommunkontoret från åttonde våningen till gräsrotsnivå – för att studenter skulle kunna flytta in. En lekpark på taket till köpcentrum. Parker som producerade grönsaker och frukt. Delar av parkeringen skulle kunna byggas över och återtas av grönska…

Flexibilitet, rörlighet och attraktionsskapare blev ledord. Kollektivt förslog man sätt att bygga stad som var på tvärs mot vad de flesta medverkande dagligen satt och bestämde på sina respektive arbetsplatser – och på tvärs mot de stora strukturernas vanliga affärslogik.

Det arbete som därefter vidtog var en lång process att driva processen från idé till förverkligande. Vi hade ett idéunderlag som saknade motstycke. Skulle en liten del av allt komma i närheten av ett förverkligande skulle Upplands Väsby kunna stoltsera med att återigen vara tummelplats för framtiden och de nya samhällsbyggnadsmodellerna. Det påbörjades ett arbete att få alla samverkansformer och konstellationer att rulla igång. Och inte minst att försöka hitta affärsmodeller som var trovärdiga.

Att bygga stad handlar om några grundläggande faktorer: om att tro på processen och tro på att varje steg leder vidare och genererar nya möjligheter. Det innebär att det blir svårt för traditionell metodik att först planera och rita hela staden på papperet. Då riskerar man att missa allt som processen skulle kunna skapa.

Dessutom måste man på något sätt nå och få med de som bor i staden på resan – för att kunna bevara och förnya samtidigt. Idag är vi vana att vara med och tycka. Och att äga. Vi såg att temporära insatser – prototyper och attraktioner som lockar till fortsättning – var ett underskattat verktyg. Det kunde locka fram innovation och idérikedom innan de stora – och dyra – byggena sattes igång.

Men framför ger detta sätt att bygga stad en möjlighet att skapa sammanhang som engagerar lokalt men som samtidigt berättar om vad samhället på global nivå egentligen står inför.

Det öppnade sig en möjlighet när Vilundagymnasiet var rivet.

Plötsligt fanns en väldigt stor tom grusplan mitt i centrum. En yta som var planerad och destinerad att vara centrum. Här skulle barnen leka och lära enligt planen 1972. Nu var det inget annat än tomt. En möjlighet. En början. En yta att använda och gradvis befolka. En spelplan för den fortsatta utvecklingen.

Mats Theselius hade några år efter Bo-85 ritat en eremitkoja, en liten träkåk för en person som söker enslighet – motsatsen till storskaligheten i det industriella byggandet från 1972, som jag hjälpt honom att göra en bok till, då när det begav sig. Den ställdes på plats som en möjlig utgångspunkt för framtiden. Mathias Dahlgren, Fia Gulliksson och andra kockar kom och lagade mat och bjöd alla Väsby-bor om lördagarna. Den lokale Ali Khosrawi ringde och sa att han gillade vad som hände och ville gärna själv komma och laga mat med sina kurdiska släktingar. Det fick han. Vi drog igång samtal mellan experter, politiker och Väsbybor. De sistnämnda blev fler för varje gång.

Städer skapas inte av hus. Inte av storskaliga planer.

Inte bara.

Städer skapas inte av nostalgi, men inte heller av det nya.

Städer skapas av det som sker i, mellan och innan husen. Av det som uppstår när det ovissa och affärsmöjligheterna lyckas mötas. Det såddes på Torget ett frö till något. Till en stad som förenar för att den utvecklas av motsatser: gammalt och nytt, grus och grönt, pengar och visioner. Det utmanande och svåra är att hålla ut, att inte låsa sig fast vid en bild av hur den framtida staden ska se ut och fungera, att inte låsa sig vid en helhet – utan låta den växa fram över tid mot en bild av en större idé.

För en tid sedan satt jag i Stockholm och pratade med Meng Yang, en ung kines som studerar arkitektur vid Harvard University. Han är ambitiös, påläst och vetgirig. Han vet vad han vill. Så snart han är klar på Harvard ska han tillbaka till Kina och hjälpa sitt hemland. Regeringen har bestämt att 250 miljoner människor ska flytta från landsbygd till storstad de kommande tio åren. Man bygger nya städer på löpande band. Var och en är stor nog att rymma hela Sveriges gamla miljonprogram.

De gör nu vad vi gjorde i Sverige på 1960- och 70-talet.

När jag berättade för Meng Yang om Upplands Väsby och hur vi i Stockholm nu söker möjligheter att gradvis utveckla och uppdatera det som byggdes när Sverige urbaniserades blev han alldeles till sig. Vi bygger kunskap för det som Kina kommer att ställas inför, snart, mycket snart. Det är en kunskap som både Kina och andra delar av världen kommer att skrika efter.

De olikfärgade lapparna som användes för idégenerering kring vad vi kan göra tillsammans under det välbesökta seminariet Atelier Sthlm: ytterstad är vackra i sig. Men idéerna som finns nedtecknade på dem är ännu vackrare.

Men vackrast av allt är tanken på vad Stockholm kan bli när vi alla jobbar tillsammans mot att göra Mälardrottningen till världens mest användarvänliga stad.

Atelier Sthlm: ytterstad, 1st workshop, Feb 13, 2014

Atelier Sthlm: ytterstad är ett initiativ av Stockholms Handelskammare och Atelier Slice med initialt stöd av Veidekke och Projektgaranti med målsättning att skapa bättre och mer stad av den stad som finns utanför Stockholms innerstad.

Atelier Sthlm: ytterstad utgår från att det nu faktiskt finns en gemensam vilja till tillväxt i Stockholm. Bara i Stockholms stad planeras 140 000 bostäder under de närmaste 20 åren. Räknar man med övriga kommuner ser det ut att bli lika mycket till. Det innebär att Stockholm kommer att växa med en stad motsvarande två av dagens Malmö eller ett Göteborg. På bara några år.

Om ambition också blir verklighet är frågan lika självklar som nödvändig: vad det skapar för stad? Vill vi ha ett nytt Göteborg? Eller ett Brooklyn eller Berlin? Hur skapas framtidens stad? Vad kan vi lära av det som varit och ta vidare mot det som komma skall. Under den förra tillväxtboomen blev Sverige och Stockholm ledande genom att man hade en vision och en helhetssyn. Nu står vi inför samma situation. Det är inte bara bostäder som ska byggas. Det är framtidens stad. Med allt vad det innebär.

Det finns en gemensam vilja till förändring hos samtliga aktörer. Alla säger sig vilja bygga samhälle – vilket lovar gott. Men fortfarande har de flesta också en insikt om att förändring tar tid och att det är svårt att spela in fler aktörer i systemet och få riktig förändring att ske. Det finns Bostadskommissioner och Tillväxtprojekt som fokuserar på att påverka hårdfakta vad gäller själva bostadsbyggandet. Det är bara att hoppas på att detta verkligen når resultat.

Därför fokuserar Atelier Shlm: ytterstad på något annat, på att tillsammans med nuvarande och tillkommande aktörer – både från traditionell stadsbyggnad OCH aktörer som normalt sätt inte varit med – för hitta och utveckla de pusselbitar som saknas för att Stockholm verkligen ska bli framtidens stad. De pusselbitar som handlar om att inte bara bygga bostäder utan också bygga mer stad, mer liv och en mer attraktiv stad. Det är nödvändigt. Konkurrensen står inte mellan Stockholm och Göteborg, utan mellan Stockholm och städer som Singapore, New York, Berlin och São Paulo.

Fokus för detta arbete är att göra Stockholm – för att låna en term från IT-världen – till världens mest användarvänliga stad. Kommunikationsteknologin har förändrat våra beteenden som får långtgående konsekvenser. Vi nöjer oss inte längre med en toppstyrd demokrati. Idag vill användarna vara med och påverka utvecklingen – och när det handlar om stad och samhälle innebär det alla nuvarande och kommande medborgare.

Att öka användarvänlighet gör vi genom att öka transparensen, att skapa nytt innehåll och öka innovationsgraden i stadsbyggnationen. Vi gör det genom att förenkla regelverk, skapa adekvat kommunikation – och utveckla nya modeller för samverkan. I Stockholm har vi varit världsbäst på att bygga ytterstäder. Nu är målsättningen att bli världsbäst på att såväl bygga framtidens ytterstäder, som att konvertera redan existerande ytterstäder till globalt starka platser i en allt mer urbaniserad värld. Men inte bara det. Det handlar om att skapa alla de kvaliteter som krävs för en urban miljö i ett kunskaps- och informationsstyrt samhälle där medborgarna helt naturligt vill vara med och påverka allt som rör sig omkring dem.

Målsättningen är därför att alla deltagare i Atelier Sthlm: ytterstad ska få dramatiskt förbättrade möjligheter att agera i enlighet med ovanstående när Stockholm nu ska växa med två nya Malmö. Eller ett Brooklyn. Eller ett nytt Cambridge. Detta inkluderar, men är inte begränsat till:

• Kraftigt utökade nätverk
• Ingående förståelse för centrala best practices
• Dramatiskt höjd kunskap och förståelse för hur bra städer byggs
• Nya idéer och affärsutveckling
• Konkreta affärsmöjligheter
• Prototyputveckling

För att vi ska kunna se våra barn och barnbarn i ögonen är det helt nödvändigt att nästa stora språng i Stockholms utveckling ger inte bara en attraktiv stad – utan den stad som börjar ge svar på framtidens globala samhälle. För att kunna göra det är det absolut och fundamentalt nödvändigt att vi denna gång tar språnget tillsammans och tillsammans med världens ledande kreativa krafter. Då, men först då, kan Stockholm få de nödvändiga förutsättningarna för att bli världens mest attraktiva stad, i vilken det finns möjligheter för alla, invånare såväl som näringsidkare och byggherrar.

Gör vi fel kommer Stockholm att få ett nytt miljonprogram, bli ointressant och förlora i sin dynamiska attraktionskraft för såväl talanger som företag.

Atelier Sthlm: ytterstad är ett initiativ av Stockholms Handelskammare och drivs initialt av Atelier Slice och har som första nära samarbetspartners Veidekke och Projektgaranti. Dessa kompletteras nu med fler.

Nedanstående aktivitetskatalog är en ambition för 2014. Ett stort fokus kommer att läggas på att öka deltagarnas nätverk utanför de egna specialområdena, exempelvis för att hantera frågor kring finansiering, affärsutveckling/nya affärsmodeller, markreserver, planprocesser, etc. I den mån projektet är framgångsrikt kommer det att permanentas i nära samarbete med KTH/Arkitekt. Atelier Stockholm: ytterstad kan ses som en gemensam tanke- och görandesmedja, en utvecklinghub och en mötesplats. Ett parallellt projekt – Museum Without Walls – kommer att drivas redan hösten 2014 i samarbete med Harvard GSD.

Samtliga deltagare kommer också att bjudas in till en serie afterworks för att öka möjligheterna att bygga nätverk mellan såväl sig själva som andra nätverk och sammanhang som är väsentliga för att göra Stockholm till världens mest attraktiva stad. Detta inkluderar bland annat politiker, investerare, företagsledare, den svenska kockeliten, IT-entreprenörer, mode- och designföretag samt konstnärer och musiker.

Maria Rankka, VD Sthlm Handelskammare inledningstalar

Aktivitetskatalog:
Februari: Inledande seminarium
April: Uppföljande workshop/lab med ledande internationella kreatörer (se separat inbjudan)
Maj: Workshop om nya stadsbyggnadsmodeller för förbättrade kommunfinanser – t ex halvdag i Upplands Väsby
Maj: Workshop om områdesutveckling med kultur i centrum – t ex halvdag i Botkyrka/Alby
Juni: Workshop om hur man driver investeringar till specifika områden – t ex med Quality Living, ALM Equity, Oscar Properties, Veidekke med flera
Juni: Lansering av ett nytt digitalt verktyg för ökad transparens
Juli: Press på politiken – spektakulärt deltagande i Almedalen på temat stabila och utvecklingsdrivande regelverk
Augusti: Specifik tematisk kommundag med tema resursplanering
September: Museum Without Walls workshop med Harvard GSD
September: Food and the city workshops
September: Specifik tematisk kommundag med tema byggeffektivisering
Oktober: Specifik tematisk kommundag med tema marknad och kommunikation
November: Stockholm Urban – internationell konferens om framtidens stadsbyggnation
December: Specifik tematisk kommundag

Samtliga kommunspecifika dagar är tänkta att kombineras med en ”möjlighetssafari” där olika konkreta möjligheter till byggnation eller andra projekt kommer att visas upp.

Parallellt med detta kommer en exklusiv och gemensam e-postlista att ge deltagarna en direkt kanal till varandra för diskussion, nätverkande och opinionsbildning.

Det första seminariet i februari är kostnadsfritt. För betalande deltagare eller sponsorer är samtliga aktiviteter därefter öppna utan extra kostnad. Vi återkommer med samtal och information om mer exakta uppgifter.

Vi ser fram emot att ta fram det nya operativsystemet för framtidens Stockholm tillsammans med er och alla stockholmare.

För mer information:

Tomas Rittsel, Stockholms Handelskammare
tomas.rittsel@chamber.se, 08 555 100 19

We wanted to try the format of the lab.

We wanted to explore if an idea – for instance what food would activists need – and had chefs turn the discussion into food.

We wanted to start with limits – one produce – and get top chefs and artists to work together in a small kitchen and with a small dedicated audience to get their input.

This manifesto is a result of ideas developed through the KreaLab no 1.

KreaLab No 1 was inaugurated by Marita Ljung, State Secretary at the Ministry of Enterprise, Energy and Communications in Sweden, and high-lighted keynote-speakers such as Laura Raicovich from Creative Time, NYC; Magdalena Malm of Statens konstråd, Stockholm; Mia Hägg of Habiter Autrement, Paris; Reed Kram of KramWeisshaar, Sthlm/Munich; Per Eriksson of Studio Total, Malmö; Brent Richards of Creative Archipelago, London. A background was provided by Robert Nilsson of the Ministry of Culture, Sweden and of Rasmus Wiinstedt Tscherning of CKO, Copenhagen. A special food insert was performed by Antto Melasniemi, Helsinki, in dialogue with Carsten Höller, Mia Hägg, Jan Åman, Fredrik Wretman and many others. KreaLab No 1 was arranged at the Royal Swedish Academy of fine Arts in Stockholm in October 2013. It was produced by Atelier Slice, Stockholm on commission of KreaNord together with Ny Nordisk Mat , to be the first in a series of labs/conferences to investigate the future of the Cultural and Creative Industries in the Nordic region. It was moderated by Johan Jörgensen and Jan Åman. The Manifesto interprets ideas from the two-day workshop with around 100 contributors. It is a document to be developed.

The future being shaped in classic context

§ 1
The early days of the Cultural and Creative Industries (CCI) are over. It is no longer sufficient to promote “creativity”. It does not attract the leading individuals. If one want to take the very notion of the future of the Cultural and Creative Industries seriously it would be: content and relevance rather than creativity, structural change rather than the creative individual.

§ 2
The most important transformation in recent years is the shift from top-down to bottom-up structures. The old and world-famous Nordic model was a global symbol of industrialized top-down democracy. It created strong and lasting structures. It is now time for the big shift, for an upgrade, and for the cultural sector to lead the way. The CCI must therefore be developed to produce content and relevance by simultaneously develop a new position for the political sector. This means: turn up the money, turn up the understanding of structural change, turn up the relevance and importance of CCI for innovation and growth – and turn down all bureaucratic structures controlled by the public sector. Public money has every potential to be long-term venture capital, not short term (as in the world of business). This means: politics have a new chance to be more important than ever. But it requires a move away from thinking projects to thinking structure.

§ 3
The Nordic region can only be developed through cultural relevance, not superficial “creativity”. This may sound like a 1970’s social statement from the public sector, but it is the opposite. It is the key to a world beyond shallow and already outdated definitions of creative work – and a path to re-establish the idea of how to produce content and relevance.

§ 4
One could imagine that the future is built through technology and economy alone, but those days are gone. The starting point is that the Nordic region since long is wealthier than perhaps any other region – and that we already are advanced technological developers. However, the rest of the world is moving fast to catch up, since with today’s technology leaps can be made with incredible speed. Therefore the use of creativity must be a structural creativity: to add the slices that are missing, the slices that create links and visualizes perspectives. This is the urgent state of things.

§ 5
Today’s globalized society is crying for one thing and one thing only: content and relevance. This is opposed to a contemporary situation based on selling and seduction alone. Contemporary urbanity is like a newspaper with only advertising. Content is something else. Content is the independent article in-between the ads, not with the aim to take away the ads, but to create the links and understanding between them. This could also be spelled: integrity. Integrity has always been the tool for change.

§ 6
To call for creativity is therefore not enough. It is like painting an ever so last layer of fancy color on an object someone else already designed. It may be fun but it shines briefly and awkwardly.

§ 7
What is at stake now is something else: to design the structures that would re-think the possibilities of the object, i.e. cultural understanding. So we need to re-think the cultural education, to invest in education, invest in silence – and make that into a global statement. Culture and cultural relevance are healthier words than creativity.

§ 8
The future is built on an old truth: on people. Or, to put it correctly, by inviting people to help create the wanted future development. The Nordic countries, tiny as they are and with few inhabitants, has since ancient times been built on being a passage, on bringing in foreign knowledge, on bringing in influences from the world outside – as well as of reaching out, to go out there and be present. So did the Vikings. So did modernists. It is not a question of any kind knowledge, but by bringing the leading individuals – the leading artists, architects, philosophers – those that move the world forward in unexpected ways. This has to be re-established. The current public system invests too much in networks that are too local and too bureaucratic. It is like a society of its own, built on applications, but with no connection to the outer world.

§ 9
A re-launch the Nordic region as the hub for the interesting individuals must be understood thoroughly. Today it is not enough to invite the Descartes of our time. Today change is developed through more large-scale urban influences. This is a new situation, with new demands. Again, it is not about an individual, ever so creative, it is about structure, about urbanity. One cannot buy that kind of development, or can you? So far, internationally, this development, sometimes tagged as gentrification, has been developed through affordable housing of larger quantities and younger people attracting each other to an urban area. Therefore there would be a need for larger scale urban destinations to give the future creators shelter and creative environments. There would also be centers needed to fuel the activities in these environments.

§ 10
The Nordic capitals should, between 2014 and 2020, build 100 000 housing units each especially commissioned to create a new city or a new burrow outside of the existing city centers. All units are to be built with rent control. The units must be created by world leading architects, driven by public funding, and commissioned to smaller entrepreneurs to build. The cities created must have the goal to really put up a competition with the other cities in the world that now attract the younger, creative people, like Berlin, Athens, Brooklyn or Shanghai. The housing units should be prototypes, case study houses, searching for new solutions, adopted for contemporary conditions, developing and innovating solutions for affordable housing, as well as new business models. By building as many units as 100 000 units in each of the Nordic capitals a lot of possibilities open up for future development. The result in Reykjavik would be as interesting as that in Copenhagen.

§ 11
In each Nordic capital there shall also be built a new large-scale experimental cultural venue, connected to the new city structure. These centers should be planned in collaboration with leading international universities (but why not in dialogue and collaboration with the local universities?) and be of such size that the have a global significance. They should be planned to be active nodes for the development in each city and to be connected with the other Nordic capitals. They are to be the cultural venues for a new era, as much hubs for experiment as venues where leading talent meet. Public cultural venues were tools for development in the modern era, but the public sector has given away all initiatives to the private market – and it is time to restore the drive for the future. It is an investment. It is politics leading the way.

§ 12
Arrange bi-annually The New Nordic Summit, inviting 99 international speakers to each capital every second year – at the same time. That would attract the world’s leading creators to the Nordic region every second year and what would be the outcome of such gatherings we can only begin to imagine. It will be huge. It will start an infinite number of projects. Each person has a five-minute presentation of a choses topic – to be followed by creative workshops. Production of these gatherings should be made in dialogue with the Creative Time team in New York to start with, to later find it’s own organizational forms.

§ 13
As part of the New Nordic Summit (or as a separate initiative) commission every year 10 leading international designers/architects/artists to design the products that would re-establish the Nordic region as a hub for innovation. Give the ideas to different companies to produce as prototypes and real series.

§ 14
Create – through public funding – The New Nordic Model Report, a digital platform with the clear ambition to be the leading digital global content platform. Less ads, more articles than anywhere else. To, in every way, create something more powerful than The Huffington Post or The Guardian.

§ 15
Develop, drastically, the current public cultural educational system. Upgrade to include contemporary cultural expressions and promote this globally. It will attract high-end people to move to the Nordic region as their kids will be better educated than anywhere else.

§ 16
Begin all higher education (university level) with one semester of history of ideas.

§ 17
Build all above as one single brand for the Nordic countries: IDEAS ARE THE NEW CURRENCY.

Jan Åman

KreaLab no 1 was an iniative of KreaNord/Nordic Council of Ministers together with Ny Nordisk Mat.
Mia Hägg, Magnus Gröntoft and others shaping with content and relevance
Niklas Ekstedt starting a fire at Harvard GSD

Curating a Final exam? At Harvard?

Well yes, this was, in fact, what we did. Atelier Slice brought, apart from ourselves, chefs Niklas Ekstedt and Antto Melasniemi, artist Elaine Tin Nyo, architect/artist/pastry virtuoso Savinien Caracostea to Harvard GSD to take an active part in the discussions during the final exams on December 12 – and at the same time use their respective skills within cooking to generate some action in between the talks.

This is the short version of why this happened:

For the fall semester 2013 Atelier Slice was approached for a collaboration with a new studio at Harvard GSD, Alimentary Design. Shohei Shigematsu (OMA/AMO, NYC) and Christy Cheng had the very clever idea to turn the global food industry into a topic for graduate students at Harvard GSD. Why? Well, as Shohei and Christy wrote in their introduction: the global food industry is the world’s largest single economy. It has a turn-around of approximately 15 trillion USD, as compared to the global energy market, coming second with a mere 6 trillion USD.

Enough said: the food industry is one of few things that bring every human being – rich or poor, fat or hungry – together. Seen in that perspective, food involves all aspects of life, from ancient farming to highest contemporary technology – which, of course, also include city planning and urban design.

Shohei Shiegematsu and Christy Cheng introducing the final exam

So, at the same time as food – in the wealthy part of the world – has turned into what once the cinema, music, contemporary art or even sports was – i.e. the great expectation, a media hype and a symbol the Now – it is also the most crucial topic there is on global survival. A world in need is a world searching for new solutions – and through food there really is a possibility to match innovation with global necessities.

It comes as no surprise that there right now are few parallel iniatives opening this topic around the globe. Alimentary Design and Atelier Slice are two of them. So, we were very happy to receive that first email from Christy and Sho. We realized that what they were up to with Alimentary Design in a way had the same aims as we, at Atelier Slice, with different tools and structures, had started to search for in Stockholm: a fusion of the needs within urban development and food production.

It may sound obvious but it really is not. The energy market, to take just one example, is regarded as a single comprehensible economical structure. The global food industry is not. Food is so diverse that it involves people and companies that often do not even realize that they work with the same issues, be they business or politics – nor that they are part of a larger social context.

But food really is everything. Food is the single person putting a seed in the ground as well as container ships transporting asparagus from one continent to the other. Food is being all lost at the supermarket as well as waste industry. Food is organized crime as well as the UN. Food is obesity and starvation. Food is culture, crime and entertainment.

To turn food into the tool for future architects is simply extremely clever. It brings the subject of architecture – and everything dealing with urban development – inside a global structure of urgent possibilities. As the globe quickly is becoming urbanized (only in China 250 million people are scheduled to move into urban areas in the coming years), things need to re-thought. Quickly. The potential is highly interesting, especially since food tends to turn normal views upside down. Just to take just one obvious example: parallel to the world becoming dependent on ever larger global structures and companies – food production call for a revival of the local. So the question is – how does this affect current business models.

With food on the agenda the possible topics to work with – for a student – are, to say the least, enormous. Every topic has a possibility to grasp the entire planet. But food is also very concrete and everyday. It is being home by the stove, in the kitchen or by the bar, as well as out there, saving Africa.

I have always had an almost unhealthy fascination in precisely that, in those bridges between the very large ideas and their concrete outcome. That is at least how I have been acting as a curator within contemporary art. I’ve never been interested in gathering already existing art works. It is more vitalizing to go beyond the current ideas of what exhibition could be together with the artists. Among many other things that resulted in Maurizio Cattelan’s HIM, a kneeling 9 year old boy with the face of Hitler, or in Carsten Höller’s One Day One Day, one show changing exhibitions every day, or David Byrne spending a couple of years developing an old industrial building into a musical instrument with Playing the building. Just to take a couple of examples.

And, of course that was also the idea of bringing in the chefs and the others with a more hands on experience with food inside Alimentary Design. We had our first encounters with chefs such as Niklas Ekstedt, Mathias Dahlgren and Magnus Nilsson (of Fäviken) when the whole studio came to visit Sweden in November.

But now we were back at Harvard and now it was time for action.

So apart from the fun and somewhat surreal feeling of smoking oysters – as Niklas Ekstedt did – during lunch on the yard outside of the Harvard GSD building, the chefs and artists brought in another dimension. Ideas turned into, or related to, action. Savinien Caracostea’s Croquembouche flips classic French pastry into edible architecture. It somehow twisted the whole situation of a final exam at Harvard in a very interesting way. Other students passing by could not help but noticing it, as it was placed right beside the presenting students. Niklas Ekstedt did not only turn the lunch and the evening into a cooking event – but had something relevant to say during each and everyone of the 13 presentations, by being able to relate to his concrete experience of being a chef and running restaurants.

Croquembouche by Savinien Caracostea at Alimentary Design

By bringing the global food industry inside Harvard GSD something happens. And, which is perhaps even more important, it opens up the very idea on what architecture can be. It opens up a process on how to generate content. It vitalizes the very idea of how to approach the production of content.

Food is, as a subject, strangely unexplored. It is so big it is almost ungraspable. And that is why it deeply needs this constant ping-pong between different levels of understanding, between the abstract and the concrete, between an idea of the future and the kitchen. Food is Gilles Deleuze at the stove.

Alimentary Design will continue the fall seasons of 2014 and 2015. There will be books published on what has been and will be achieved. I am pretty convinced that they will have an impact on the global discussion on food, architecture, urbanity, business and innovation. But that is coming. So I don’t want just yet to tell too much of what has actually been achieved by the students during the fall. That would be to tell the specifics a bit too early.

Jan Åman

Photos by Andreas Viglakis
Klas Lindberg with the dessert with ingredients suggested by Magnus Nilsson, clementine and Brussels sprout

Atelier Food was never meant to be an ordinary restaurant. But Atelier Food is rather a pretty good excuse to use food as tool to develop things, to gather people, to socialize and to experiment. A few weeks ago I had a coffee with Klas Lindberg, the chef of the year a couple of years ago in Sweden, and Johan Agrell, nowadays running Stockholm’s best wine bar, Gaston, and formerly helping Magnus Nilsson to run Fäviken Magasinet.

We said we had to something together. And that this something would be something that could never happen at an ordinary restaurant. So we started that very day to collect. People. Ideas. The next steps. We were curious to see how things would evolve. Instead of starting at the end, a dish, we began with the beginning, with asking others what they would suggest for us to do.

We asked 15 friends to invite 15 friends. To see what mix of people that would create. And then four people were asked to suggest two ingredients each, for four dishes. Carsten Höller suggested rabbit and cabbage. Charlotte Birnbaum suggested liver and thyme. Magnus Nilsson suggested clementine and Brussels sprouts. I suggested herring and oysters. We asked Stefan Sundström to make the playlist for the evening. We asked a lot of the guests to somehow participate even before the dinner…

The way Klas treated to suggestions was incredible. And the wines suggested by Johan as well. It was truly fun. People got to meet. To talk. To participate. And to eat.

So this was the first ever Atelier collezione. It will be followed by many more.

Jan Åman

Johan Agrell and Klas Lindberg

Vi är visserligen inte särskilt auktoritetsstyrda på Atelierslice, men ibland säger människor vi högaktar riktigt bra saker. Och då ska de hyllas, även om det var ett tag sedan de sa det och vi (jag) först nu har uppmärksammat det. Och den här gången är det Ferran Adrià. På frågan hur man lyckas i restaurangbranschen (redovisas i boken The Sorcerers Apprentices) svarar han rakt: Don’t copy.

Smaka på den. Don’t copy. Det känns faktiskt ganska uppfriskande. Och tänk lite till på “don’t copy” så kryper det fram en mer omfattande varm känsla.

Man måste komma ihåg att restaurangbranschen – som många andra branscher – är en institution där nya kockar står på de historiska giganternas axlar. Allt från organisation och ledarskap till hur man gör grundsåser har ärvts i rakt nedstigande led via olika former av lärlingskap. Men så kommer Ferran och El Bulli och uppfinner maten på nytt. Plötsligt är historiska kunskaper om hur kyckling rostas, eller hollandaiser slås inte längre så relevanta. I vart fall inte som byggstenar för det nya.

Ferran uppfann maten på nytt och även om molekylärgastronomin på senare tid kanske har hamnat lite på dekis till förmån för jakten på råvaran eller näringen så är ändå det underliggande budskapet en rungande basun. Don’t copy. Det går nämligen utmärkt att låta bli att kopiera, det går att ställa sig utanför ett system och skapa något nytt, att tillföra innovation och relevans. Och att bli erkänd på kuppen.

Då kanske någon mer defaitistiskt lagd person replikerar: “Ja, det är ju lätt för Ferran Adrià att säga”. Svaret är givetvis att alla borde säga det oftare. Den inneboende innovationskraften i det enkla erkännandet att den som kopierar har svårare att uppfinna det nya och därmed skapa mer relevans är svår att slå. “Don’t copy” blir ett slags mentalt kontrakt. I sin förlängning blir det också inte bara en grund för att skapa innovation i det lilla, utan något som sprider sig som ringar på vattnet. Om fler ställer sig utanför kopieringssamhället och vågar tänka stort och nytt, ja, desto mer innovation och framtid skapar vi. Vem som kommer att skapa det nya vet vi inte. Vi vet bara att det kommer att komma från dem som likt Ferran säger: Don’t copy.

Johan Jörgensen

Det finns något som heter eventkoma. Alldeles säkert. Det är ett sjukdomstillstånd arrangörer av event går in i strax innan själva händelsen och som de kommer ut ur strax efter att eventet är avslutat (för det mesta utan medicinering). Det läkarvetenskapen håller den mesta kollen på är dock inte om personerna i fråga vaknar upp igen, utan om de vaknar upp med nya insikter.

Vi har nu hållit en lång rad event under hela hösten så konceptet är välkänt för oss. Det viktiga är dock att vi faktiskt har kommit ut ur dem med en rad nya insikter.

Det började med KreaLab No1 där vi samlade stora delar av de kreativa industrierna i Norden för att ta fram manifestet för hur Norden blir den globala hubben för de kreativa näringarna. Det följdes av ett par seminarier i samband med att Harvard Graduate School of Design var i Stockholm och Jämtland för vår gemensamma kurs Alimentary Design. Det fortsatte med en lång rad mindre events kring mat, tematiska after-works på fredagskvällar, mindre middagsbjudningar och en gigantiskt samling av entreprenörer och investerare på Internet Discovery Day för någon vecka sedan. Dagen före Lucia är vi i Boston för att curera slutrapporten från årets kull Harvard-studenter. Puh!

Nästa år ska vi göra om allt, fast med en twist, slutligen manifesterat i en jättesamling kockar och samhällsbyggare kring frågan om hur vi bygger våra framtida städer med maten i centrum, någon gång framåt vårkanten då körsbärsträden blommar.

Och twisten är det som står i centrum för nästa år. Eventen är nämligen döda (länge leve de nya!). Den som läser den stadigt expanderande eventkalendern kan dock inte tro att så är fallet. Om mängd är ett tecken på framgång så borde nämligen det nuvarande eventformatet vara en av historiens megasuccéer. Problemet är bara att så inte är fallet. Sällan har jag under det senaste halvåret varit på så många events där publiken kan åtminstone lika mycket som de som står på scen. Jag tror inte att det säger så mycket om vare sig talare eller individer, utan om informationsöverflöd parat med människans grundläggande anpassningsförmåga. Det leder till att eventen idag lyssnar av vad människor vill ha – vad de tror att människor vill ha baserat på vad de redan talar om – och så servar man just detta.

Eventen gav oss tidigare insikter från individer vi annars aldrig hade träffat. Idag ser vi dessa individer överallt, delade via olika mediakanaler. Idag känns traditionella events lika moderna som en papperstidning. Och lika intressanta som ett TV-program där kändisar intervjuar andra kändisar. Och det omtalade nätverkandet? Tveksamt – de flesta events är mest klassfest, där vi pratar med människor vi redan känner, skvallrar lite och fyllnar till lite lätt framåt det allorstädes närvarande minglet.

Vi saknar med andra ord inte scen-monologer eller människor, men det vi däremot saknar är nya kontakter och relevanta samtal. Om vi utgår från att ett event ska ge individerna som kommer dit insikter och kontakter de inte hade när de kom innebär det att vi måste bygga om formatet.

Detta är insikten vi har vaknat med efter höstens eventkomor. Vi börjar omgående. På måndag håller vi den första middagen i serien Collezione som ska fostra vänskap och nya insikter hos individer som inte tidigare har träffats. Sedan följer det fler. Och andra saker. Med ett gemensamt. Events som de gjordes förr kommer aldrig mer att göras. Åtminstone inte i vår regi.

Johan Jörgensen